Viva la Martian

Idag hittade jag en liten fågel, den satt bakom en snöklump precis bredvid hundlatrin tunnan.
Liten och dunig var den som en liten boll (jag vet vilken sort det var, men jag minns inte vad den heter, jag är nog sämre på fågelarter än vad jag är på bowling tror jag, det var iallafall en sån där gul/grön sort, den är väldigt vanlig).
Sasha stod snällt vid kanten av trottoaren och spejade efter annat.
Jag tittade på den ett tag innan den rörde lite på sig och jag förstod var det var.
Då hukade jag mig ner och tittade på den en stund till.
"Nämen värför sitter du här lilla fågel? Är du skadad?" satt jag och pratade med fågeln medans jag funderade på vad jag skulle göra.
Fågeln tittade skrämt på mig och verkade inte så lugnad.
Tillslut så beslutade jag att:

1. Fågeln kan inte sitta vid hundlatrin tunnan, av den enkla anledningen att dit kommer hundägare (som jag själv) med hundar och de hundarna kanske springer fram till fågeln innan ägaren ser den och hinner reagera, och det skulle definitivt inte vara bra för fågeln!

2. Jag är tyvärr inte heller bra för fågeln.

Så för att minimera min kontakt med fågeln och för att se hur skadad den verkligen var så började jag att peta lite försiktigt på den, fågeln tycker inte om det och stirrar vilt på mig, men rör sig inte.
Jag blir då rädd och börjar tänka tankar som "ska jag slå ihjäl den? Men hjälp jag kan inte slå ihjäl den! Finns det inte någon annan som kan göra det? Det finns ingen annan här? Vad ska jag göra? Ska jag ta med den hem? Vad skulle Alexandra säga? Vars ska jag ha den? Jag kan inte ta hand om en vild fågel! Den kommer definitivt dö om jag tar hem den!"

Men i min panik försöker jag ta (vilket säkert var väldigt dumt) upp fågeln, vilket resulterar i att den biter lite i min vante och flaxar/sprattlar iväg cirka en meter (och Sasha får då syn på den och kommer fram för att nosa men stannar och låter den vara när jag skriker "stopp!" och morrar lite) men jag hinner dra slutsatsen att det är då inget fel på varken fågelns ben eller näbb.

"Ja, men det var ju bra, den kan ju röra sig iallafall" tänker jag och tittar sedan på fågeln, som nu ligger med huvudet bakåt lutat och andas tungt.
"Dog du nu!?" säger jag högt och antar att jag skrämt ihjäl den.
Men jag kan ändå inte riktigt lämna den än, den ligger trots allt fullt synlig nu och verkar inte vara på humör att röra sig längre och jag kan ju inte låta den ligga och dö där.

Så jag tar den om ryggen och lyfter upp den för att gömma den bakom en snöhög som ligger alldeles intill, men innan jag hunnit lägga ner fågeln så sprattlar den till, kommer loss och flaxar iväg och landar på snöhögen.
Det var inte en så särskilt vacker flygtur men det var iallafall en och en halv meter lång och jag är nöjd (nästan) för fågeln är lite gömd nu iallafall.

Så jag går därifrån men kan ändå inte sluta tänka på den stackars lilla fågeln...
Som tur är skiter Sasha en gång till och jag blir tvungen att gå tillbaka till latrintunnan.
Men när jag kommer dit (nån minut efter att jag gått därfrån) så är fågeln borta och jag kan inte se den någonstans.

Kanske har den krälat iväg och lagt sig för att dö någonstans, kanske på grund av en hjärtattack på grund av chocken, kanske sprang det förbi ett barn som råkade få se den och tog den, kanske en hund, kanske kom en krokodil och åt upp den eller min personliga favorit: den flaxade iväg och satt i ett träd och tog igen sig.
Men den kommer aldrig att glömma den snälla flickan som försökte hjälpa den och en dag så kommer den att komma tillbaka med alla sina små fågelvänner och råttvänner och vi kommer att sitta och sjunga tillsammans medans jag gör hussysslorna och dom kommer att hämta nyckeln till tornet och jag kommer att få prova skon och gifta mig med prinsen.

Ja, en sån saga.