Viva la Martian

på en liten bänk, bakom oss på golvet så sitter det en kvinna som jag av någon anledning är tvungen att skära, eller jag var inte tvungen att skära henne men jag ville och hon accepterade att jag gjorde det men hon tyckte inte om det och grät av smärta.
Och det blev ju inte bättre av att jag berättade för henne att monstret i vasken skulle känna blodlukten och komma och äta upp henne.
Vilket gjorde att hon grät ännu mer och sen så kom monstret och åt upp henne...
men som sagt jag brydde mig inte.


Och natten före det så drömde jag att jag var och ställde ut tavlor tillsammans med estet och massor med andra konstnärer, och början av utställningen var fin och ljus och såg ut som en tunnelbanestation men det var som sagt massor med tavlor som ställdes ut så utställningen sträckte sig långt långt i massor med rum.
Och desto längre man gick desto mer började omgivnigen att se ut som en kloak, först en fin kloak och sen en gammal förfallen kloak och tillslut så klättrade jag fram över nedrasade stenar i jakt på mina tavlor.

Och tydligen var det en galen vetenskapsman som höll till där nere och väntade på offer att stänga in och bussa sina köttätande monster zombies (a la instängd fast lite kraftigare och som kunde se och springa omkring) på.
och då var jag rädd minsann, när jag försökte hitta tillbaka till början av utställningen igen där det fanns andra människor som kunde hlälpa mig, men inte hittade jag tillbaka, bara en massa stenrös och möggliga kloaker.

Fast tillslut hittade jag min gamla keramiklärare som stod och rättade till en tavla (och det var några andra där också som sprang omkring och var rädda) och hon ledde mig tillbaka till rätt väg, men så klart så stannade jag på väg tillbaka i en trappa och tittade på några tavlor som hängde där och jag har för mig att det stod en zombie bredvid mig då som sen följde efter mig, men han verkade ganska harmlös, men jag kände att jag inte riktigt ville lita på honom...
Iallafall så var det ingen tunnelbanestation i toppen av trappen utan det var en våning i ett höghus som höll på att bli renoverad eller nåt.

Sen när jag kom ner från höghuset så skulle jag gifta mig och jag skulle välja mellan två stycken som hade två barn tillsammans och dom hade varit gifta förut men skilt sig, och dom tålde verkligen inte varann och bråkade hela tiden.
Och det kändes som att det inte var något spontant bröllop heller, utan som jag tolkade det så hade det blivit planerat i flera månader men jag hade fortfarande inte bestämt mig för vem jag skulle gifta mig med.

Och när det började dra ihop sig så ringde jag till mamma och sa att jag skulle gifta mig och hon svarar ungefär så här: Jaja, bra ta ett kort och skicka det sen.

Tillslut just före cermonin satt jag på scenkanten till scenen vi skulle gifta oss på och grät och de jag skulle gifta mig med stod och bråkade framför mig, och vid det laget var jag så less och förbannad på dom att jag skrek: MEN NI TVÅ KAN JU TA OCH GIFTA ER!
Sen stormade jag iväg och vaknade.