Viva la Martian

Dagen började som planerat, jag gick ut med hundarna och åt och gav dom mat och dushade och fixade, sen när det var en kvart kvar tills jag skulle vara på veterinärstationen beger jag mig ner till garaget och upptäcker att garagedörren har frusit fast! (det är alltså inte -1 längre...)
Ja oj oj oj! Så jag står och rycker i den ett tag innan jag rusar upp till lägenheten och försöker ringa till veterinären, men ingen svarar för de svarar bara när de har telefontid, så jag försöker ringa mamma (som för det mesta alltid har en lösning på alla bekymmer) men hon svarar inte heller (hon satt nog i kyrkan eller något antar jag).

Tillslut så bestämmer jag mig för att jag ska gå till vetrinärstationen!
Så jag dundrar iväg igen, men innan jag promenerar iväg försöker jag sparka på garagedörren och slita lite mer i den, och medans jag håller på med det så kommer jag på att veterinären kommer att söva Julius och jag kan ju inte bära en 15 kilos tung hund en mil! (eller hur långt det nu är dit bort)
Så jag går upp igen och ger upp.
Men då hör mamma av sig och ringer efter en stund upp och uppmanar mig att gå ner och försöka med sparktekniken igen, så jag gör det och sparkar på som en galning medans grannen står på balkongen och röker, och dörren går upp! Halleluliiiiiiiia! Rusar upp och hämtar hund och grejer och beger mig iväg.
Lite för ivrigt kanske (fast jag försökte lugna ner mig och tänka att så länge jag sitter i bilen så speler det ingen roll NÄR jag kommer fram bara att jag gör det) för i rondellen håller jag på att sladda in i broräcket! Uschjamig! Jag rattade på som en galning och märkte att jag har helt glömt bort allt som man lärde sig på halkbanan!

Men sen när jag kom ut på 70 vägen (för alla som vet hur vägarna går i lycksele) hade jag annat att tänka på, nämligen att jag inte vet när jag ska svänga av...
Men bäst som man är så lyckades jag chansa rätt på första försöket! Jag var till och med tvungen att berömma mig själv.
Och till råga på allt så är det tomt inne hos veterinären, för de som har tiden efter mig är också försenade så det är bara för mig att gå in på en gång!
Julius får sin bedövnings spruta och försöker tappert att vägra gå in till vetrerinären en sista gång innan han däckar (och jag har kommit fram till att de där sprutorna måste ju bara vara muskelavslappnande för det verkade då som att Julius var vaken och medveten hela tiden och i så fall så måste de bidra till mer stress... för hundarna utsätts för samma saker men kan varken röra sig eller göra något åt det, och det kan ju inte vara så trevligt, eller hur? Men det går ju både snabbare och smärtfriare när de ar stilla iallafall...), han får sin spruta och veterinären försöker att ta blodprov men liten är Julius och har inte så mycket blod, fast efter mycket stickande och trixande verkar det som att veterinären har fått tillräckligt med blod och meddelar att vi kan fara, men inte innan jag har tackat och sagt hejdå minst ett tiotal gånger eftersom det alltid fanns en till dörr som han kunde hjälpa mig med eftersom jag bar på både Julius, väska och jacka.

När jag har stuvat in Julius i framsätet och satt mig i bilen ber jag en liten bön om att allt kommer att gå bra när jag kör hem och att jag inte kommer att dö, sen kör jag i väg i 50 km/h och kommer hem utan problem, jag kommer t.o.m in i garaget på första försöket fast det står en bil precis mittemot (dom som vet hur parkeringen ser ut vet vad jag menar)!
Nästan så att man blir religiös.

Sen efter det så har Julius legat och sovit hela dagen och har ingen vidare matlust och jag tror att Sasha åt upp hans portion också (jag förstår inte hur hon kan få ner allt!) men jag lyckade lura i honom en halv portion iallafall genom att låtsas äta upp den för honom, vilket resulterade i att han åt det mesta (som sagt) och högg mig i högra handen! Inte bra!
Jag måste börja ta bättre hand om den ifall jag ska bli berömd konstnär.
Men frukta icke det var inget hårt bett, knappt hårdare än en nafsning och han högg bara för att jag hetasde honom (på det värsta sätt han vet) och kastade in handen i munnen på honom (jag trodde att han var Ada).

Men nu så har han då fått sin kemiska kastrering i alla fall, så vi får hoppas att han lugnar ner sig och lägger på sig lite.
Och jag tycker att det är fascinerande att man på två sekunder kan ge någon en liten liten spruta och sen blir det ingen action på ett halvår... Jag vet inte riktigt om min teori om att det är som manliga p-piller fungerar, men ändå... fascinerande.

Oj, långt inlägg.