Viva la Martian

Ja, nu har jag fotat min målning men oj vad dåliga bilderna blev!
Så jag tror att det får vänta lite till, plus att jag upptäckte när jag la in den på datorn att det ser ut som om halsen på flickan är framför ansiktet...
Och det går ju inte för sig!

Men jag insåg nu att jag kanske kommer att hinna alla uppgifter den här veckan!
Om jag har fattat det rätt så är det bara två till uppgifter som jag måste göra!
Ja, och sen ska jag ju måla ett mönster bestående av fyra tavlor också såklart....
Men jag tror att jag kan skymta ljuset i andra änden av tunneln!

Och imorgon så ska jag få nya glasögon av Bea, så då kanske jag får bra färgseende också!
För ni ska veta att mitt färgseende är inte bra.

För det var en gång en flicka som hette Martina som skulle fara till London med sin gymnasieklass.
En dag satt hela klassen i klassrummet och planerade resan och läraren hade lagt på en karta över Londons tunnelbanesystem på OHn och stog och förklarade vilka linjer som ledde vars.
Martina viskar då till sin kompis Åsa (tror jag att det var):
-Åh! Titta vi ska åka med den röda och blå linjen!
Läraren pekar då på kartan och säger något i stil med:
-...och som i ser så är det den grå och den oranga linjen som ni ska åka med.

Haha! Ja, så jag har ingen aning om alla andra ser mina tavlor så som jag ser dom.
Som den där konstnären som alltid gjorde väldigt långsmala människor och blev rik och berömd för dom, och sen när han var gammal så visade det sig att han hade ett synfel som gjorde att han såg så på riktigt.
Spännande, för hur vet man egentligen att det som man ser som blått verkligen är det?
Man har ju kanske sett så i hela sitt liv, så hur vet du att det som du kanske ser som blått inte är rött för alla andra?

Och nuuuuuu......... fyller jag år!
HURRA FÖR MIG!