Viva la Martian

Nu är jag tillbaka i Övik efter en långhelg i Umeå.
En underbar långhelg.
Innehållande tråkiga nyheter, seriösa och deprimerande nattliga samtal och mosade fötter.
Men det var underbart.

Jag saknar alla så mycket!

Redan när jag steg av bussen och tog de första vacklande stegen i Umeå kändes det som att jag hade kommit hem.
Det kändes som när man är och hälsar på folk som bor där man själv har bott förut, det känns som hemma men man vet att man inte bor där längre och man får inte stanna hur länge man vill, så det känns som att man blir utslängd ur sitt eget hem.
Men jag kände mig välkommen!
Även om jag inte kunde stanna hur länge jag ville.

Jag har köpt massor mer än vad jag nånsin behöver.
Jag har brutit av en nagel.
Jag har fikat, jag har träffat folk, jag har åkt buss och lyssnat på reggaemusik, jag har ätit tills jag ville spy, jag har varit hungrig, jag har gråtit på bussen när jag försökte övertala en cancersjuk knarkare att han skulle berätta för sin självmordsbenägna dotter att han faktiskt ville att hon skulle leva, jag har dansat, jag har skrattat, jag har blivit helt ställd, jag har träffat folk som jag inte träffat på år och dar, jag har sett film, jag har haft det oförskämt bra.

Det har jag gjort och jag gör gärna om det igen! Snart!